till postverket

satt på P's badrumsmatta inatt och dog av skratt

jag hade precis berättat kom nu ketchup så går vi-skämtet. han hade aldrig hört det förut

(...)

var såpass nära kendrick att vi nästan kunde röra varandras fingrar

en svettig liten lokal på boulevarden som jag och B hånglade på första gången. letade efter dina ögon i publiken. du fanns ingenstans

(...)

kl1 inatt ringde någon och du undrade om det var ngn kille. fick panik för det trodde jag med.

svarade och det var a&a som ringde för att höra hur jag mådde,

glömde svara, sa bara "tack"

jokerskämtet, skratt, are you drunk?, och ha så kul

(...)

när vi låg så sa jag tydligen nåt på svenska och du trodde jag sa "il fait froid" men egentligen sa jag "fyfan" och jag sa snälla jag dör av värme och du skickade bort svett från min mage och höll käft

(...)

ungen har lärt sig mitt namn. när jag gick halv sju imorse sa han att jag gärna fick komma tillbaka om en halvtimme. sprang till metron för visste knappt vem jag var, sprang förbi kyrkan, hororna, brödleveranserna, hoppade över spärren och satt på enda lediga platsen med ansiktet i händerna.

jag vet inte vad jag känner den här gången. vet inte alls.

(...)

suger på nyårslöften

jag vaknade med ett barns kropp över min. han ville leka tåg. (eller egentligen ville han leka med tågrälsen, som var en polis, och med fjärrkontrollen, som var en tjuv.)

 

jag jobbar heltid, för första gången på riktigt, det vill säga inget sommarjobb, extrajobb, osäkert jobb, då-och-då-jobb. ett jobb, där jag är anställd och arbetar sju timmar om dagen, fem dagar i veckan, vecka efter vecka. jag har redan tröttnat. varför ska man jobba? alltså VARFÖR ska man jobba? det måste ju vara livets största fråga i det västerländska samhället. min bästa vän på denna plats sjunger afrikanska sånger medan jag gör så kallade jumpers, hon sa idag att jag var jalouse à son cul men tyckte att min var pas mal, mais il faut mager un peu plus, ma belle.

 

ma belle.

 

efter lunchen, bion och middagen låg jag naken över dig och du frågade om jag var din meuf. ben dis donc, ça se passe vite sa jag. sen konstatera jag att detta var tredje gången vi sågs. "det känns som vi känt varandra för alltid". skrattade tyst för mig själv. (så var jag där igen,

igen,

igen.)

 

alltså borde jag analysera mig själv? och varför jag alltid, alltid träffar killar men aldrig vill vara tillsammans med någon av dem (utöver de som inte villle ha mig). jag orkar inte grävandet. men detta beroende av närhet och nyförälskelse och att få höra Alla Jävla Ord...

 

men jag tänker. det kanske inte är något dåligt? för mig alltså. jag mår ju bra. men utifrån så ser det ju konstigt ut. och visst blir jag sårad (läs alla andra inlägg), men jag kanske njuter och det också.

 

(konstigt)

(sårad)

(njuter)

 

 tuggar fem tuggummin. käkarna säger inte ens ifrån längre.

varje människa är en ensam kropp. jag glömmer det ibland. trots att du är på andra sidan atlanten, i de branta backarna, på din balkong, i ditt vardagsrum, på dina gator, i famnen på din älskade. jag säger det för att påminna om kärleken. den ständiga. du finns i själen, i armbandet, på bilderna, de stickade sockorna, de hjärtskärande låtarna. minnen av en dåtid, känslan av en nutid, förväntningar på en framtid. blundar och ser dig tjuvröka black devils i skogen bakom skolan. skrattet och tårarna. promenader bland asfalt och granar. i snön, på våra lätta ryggar, ser på stjärnorna, under tystnad. drömmarna. de Krossade Drömmarna, som du åt, på basketlägret.

 

och jag romantiserar inte ens nu.

 

det är det starka som gör ont. sånt som inte kan försvinna. det är därför det svider.

 

oändlig kärlek. vi delar fortfarande stjärnhimmel

 

i fönstret, jag hör byggarbetarna skämtsamt skrika "ta gueule!" åt varandra, de skrattar, skämtar, visslar på tjejer som går förbi. röker cigaretter utanför tabacen och dricker kaffe ur vita plastmuggar, pratar om vädret, om sina familjer, om sina hemland. om väsen. jag öppnar fönstret och tänder en cigarett, tänker att jag måste börja andas, jag måste andas. läser marx och hegel, anyuru, nina björk, barthes. försöker förstå. vad är tid? det slår mig varje morgon, varje gång jag vaknar och faller ur en dröm att Allt Är Nytt. jag kan ibland bli så rädd för att vara människa, att allt bara är begrepp och ord vi själva hittat på, att inget har någon mening, inget betyder egentligen någonting. jag blundar och känner efter, letar efter känslor, stänger av, jag kan inte lita på det jag tror är kärlek, ilska, hat, sorg, lycka. skulle jag känna allt det här om orden Kärlek, Ilska, Hat, Sorg, Lycka inte fanns? jag släcker cigaretten, ser ut över gatan och byggarbetarna, de ser mig och vinkar, skrattar och säger något jag inte förstår. de skrattar, de bryr sig inte om skratt bara är ett påhittat ord byggt på bokstäver någon en gång i tiden skapade med sina egna händer, de bara gör det, de skrattar. jag viskar ut en mening i vinden, som om jag förväntar mig ett svar, jag hör ingenting. the roots hörs hos någon granne, jag blundar och ser såklart dig, du, en av alla andra.

 

ibland tror jag att det brinner i mina leder, mina muskler, mitt blod. jag ligger naken i sängen och försöker blåsa bort smärtan. när jag inser att det är du som tagit dig in i mig lyckas jag till slut somna. vaknar från en mardröm och kliar sönder benen, svett längs ryggraden. ber ännu en bön. ber ännu en bön.