till postverket

jag vaknade med ett barns kropp över min. han ville leka tåg. (eller egentligen ville han leka med tågrälsen, som var en polis, och med fjärrkontrollen, som var en tjuv.)

 

jag jobbar heltid, för första gången på riktigt, det vill säga inget sommarjobb, extrajobb, osäkert jobb, då-och-då-jobb. ett jobb, där jag är anställd och arbetar sju timmar om dagen, fem dagar i veckan, vecka efter vecka. jag har redan tröttnat. varför ska man jobba? alltså VARFÖR ska man jobba? det måste ju vara livets största fråga i det västerländska samhället. min bästa vän på denna plats sjunger afrikanska sånger medan jag gör så kallade jumpers, hon sa idag att jag var jalouse à son cul men tyckte att min var pas mal, mais il faut mager un peu plus, ma belle.

 

ma belle.

 

efter lunchen, bion och middagen låg jag naken över dig och du frågade om jag var din meuf. ben dis donc, ça se passe vite sa jag. sen konstatera jag att detta var tredje gången vi sågs. "det känns som vi känt varandra för alltid". skrattade tyst för mig själv. (så var jag där igen,

igen,

igen.)

 

alltså borde jag analysera mig själv? och varför jag alltid, alltid träffar killar men aldrig vill vara tillsammans med någon av dem (utöver de som inte villle ha mig). jag orkar inte grävandet. men detta beroende av närhet och nyförälskelse och att få höra Alla Jävla Ord...

 

men jag tänker. det kanske inte är något dåligt? för mig alltså. jag mår ju bra. men utifrån så ser det ju konstigt ut. och visst blir jag sårad (läs alla andra inlägg), men jag kanske njuter och det också.

 

(konstigt)

(sårad)

(njuter)

 

 tuggar fem tuggummin. käkarna säger inte ens ifrån längre.