till postverket

 

jag vaknar utan att kunna öppna ögonen,

behöver inte för jag vet att du redan gått. vet att du ville att jag skulle gå men att du inte vågade säga något

jag hostar, jag är sjuk, men vem är inte det i den här staden, det enda som mår bra här är min mage, ja ni, ironin i det...

vi drack så mycket igår och jag minns inte allt.

men jag minns att vi drack för att bli lyckligare och kunna skratta på riktigt. vi låtsasskrattade för vi har ingenting gemensamt längre, inget utom whiskeyn å colan. så vi drack och drack och försökte hitta tillbaka men sanningen är att

vi aldrig kommer hitta dit

hit

hem

för det brann upp utan att vi märkte någonting, ingenting.

 

sopar upp askan och formar den till en pyramid,

blåser det hårdaste jag kan,

aska överallt

sen vi dog hände nåt. tänk va ledsen å emo jag var. bara grät och grät varje natt. 
men så dog vi. 
Vi två. Dog. På Plats. 
och så försvann sorgen. och lyckan. och förväntningarna.
 med Oss dog alla önskningar, förhoppningar, olyckor och problem. 
jag står här nu med sånt som borde oroa. reta upp. i folkmun kallat "trubbel". borde vara stressad. ha ångest
 men så känner jag ingenting. inget finns kvar! 
kan bli glad och så. kan uppskatta mycket. jag menar bara att det är som att om livet såg ut så här förut:
_____________________________________x_____________________________________
så är det liksom så här nu
_________x_________
inte lika mycket utrymme, svängrum, för känslorna.
har aldrig känt mig så fridfull. 
Dostojevskij sa ”…Men hur många problem hade jag löst? Inte ett enda. Så jag blev likgiltig och alla problem försvann.”