till postverket

jag vaknar utan att kunna öppna ögonen,

behöver inte för jag vet att du redan gått. vet att du ville att jag skulle gå men att du inte vågade säga något

jag hostar, jag är sjuk, men vem är inte det i den här staden, det enda som mår bra här är min mage, ja ni, ironin i det...

vi drack så mycket igår och jag minns inte allt.

men jag minns att vi drack för att bli lyckligare och kunna skratta på riktigt. vi låtsasskrattade för vi har ingenting gemensamt längre, inget utom whiskeyn å colan. så vi drack och drack och försökte hitta tillbaka men sanningen är att

vi aldrig kommer hitta dit

hit

hem

för det brann upp utan att vi märkte någonting, ingenting.

 

sopar upp askan och formar den till en pyramid,

blåser det hårdaste jag kan,

aska överallt