till postverket

 

hos P är man alltid trygg. isoleringen och ensamheten värmer, precis som whiskeyn och de höga ljusen. kanske är det bästa med denna plats. känner mig inte hemma, inte borta. lagom allt, lagom inget. min enda vän är nog dörrvakten på restaurangen mittemot. jag skulle vilja säga poliserna som 24/7 vaktar någon rik man i porten mittemot, men det kommer nya varje dag, och de känner inte igen mig. på avenyn finns det en bar jag har råd att gå på, M och jag säger alltid att varje besök i Lägenheten kräver ett besök på baren, där jobbar samma man som för ett år sedan, han är inte särskilt trevlig, det gör inget. P och L åker till sverige, svea rike, heliga svea. där snöar det och SD, som jag inte orkar läsa mer om, jag orkar inte, är populärare än nånsin, och det var ju det jag visste. all publicitet är bra publicitet. P pratar om cancer igen. rullade en cigarett så fort de gick och rökte på balkongen. barnen i skolan mittemot ser sorgsna ut. en kvinna driver runt på gatorna, kedjeröker och väntar på någon, hon håller motorcykelhjälmen nära sin kropp för att liksom värma sig, tänder en ny cigg innan Någon kommer, jag tror hon är lärare. den hemlösa mannen har inte synts till, kanske på grund av kylan, jag undrar var han är. det lilla och det stora i världen. jag målade naglarna, men färgen föll bort. jag väntar på ditt mail, K. jag vet att du inte väntar på mig, för du kan inte. i den här världen... jag undrar varför du föll för mig. jag undrar varför vi alltid faller. jag är tung, tung, så tung. det var bland det första du sa till mig, att min själ är för tung för någon kropp, vilken som helst. med sönderbitna läppar viskar jag ut i rymden. jag skriver det här till dig, postverket. ett tomt kuvert utan adress.

 

för ingen hör de spruckna orden.

 

den här bloggen handlar inte längre om dig, x. inget handlar om dig längre. jag kämpar varje dag för att glömma Den Dagen, men det handlar inte längre om dig. jag har gråtit och skrikit och svurit och hatat. sen förlåtit och lyssnat och älskat och hoppats. sen låg du med henne och jag höll ändå din hand på flygplatsen. vad har du lärt mig? jo det ska jag berätta. du har lärt mig att ingenting är som det verkar. att allting kan framstå som en dröm, men i verkligheten inte betyda någonting. allt är värdsligt, och bryr man sig får man betala för det. kärlek generar bara i straff.

 

därför blir det här sista gången jag skriver om dig.

kommer aldrig komma över oss, så jag får helt enkelt tvinga mig själv till det.

ingen mer facebook, inga fler gamla mail. ingen skype, inga sms.

jag suddar bort dig nu. stryker över. bränner upp.

allt är ju ganska värdsligt ändå (så sa du på taket, eller hur? när du smekte mina ben i tre sekunder innan hon kom tillbaka)

jag har inget kvar att säga dig. du är inte skyldig mig något, och inte jag dig.

allt jag kräver är lugn och ro nu. det är allt.

 

ett liv utan dig

 

- nu har det gått två år

- och?

- han vill fortfarande inte ha mig

- det finns nog inte mycket kvar att göra då

- nej...

 

tystnad

 

- om du skulle förstora brösten kanske?

- det skulle vara det. fast en gång svalt jag i två veckor tills magen var platt som en planka.

- och?

- han märkte ingenting