till postverket

året tar slut och det hade inte kunnat vara värre... jag var Hemma på semester i knappt två veckor och blev blixtförälskad i en främling. ja jag vet hur det låter och jag vet att jag är manisk men det här var mannen i mitt. jag såg honom, vände mig om till J och sa "där är han jag ska gifta mig med". efter att ha legat med varandra med ögonen i kanske två timmar kom han äntligen fram och ja.. herregud. hur ska jag förklara honom; manlig, snygg men utan att vara medveten om det, perfekt stil, lång, så snygg kropp, en buddhas ögon och ett barns leende. han höll hårt i mina armar bakifrån och sa "förlåt men jag kan inte sluta stirra. du är helt otrolig". jag log men spela svår och gick tllbaka till mina vänner, dog inombords... sen gick vi förbi varandra igen, den här gången sa han att han inte kan få nog av mig. "kom då" sa jag, och han kom. vi bara stirrade på varandra, fick inte fram några ord. "vem är du" lyckades han få ur sig och jag skratta och tänkte på denna sjuka fråga. jag sa att jag undrade detsamma och han drog fram sitt pass. han va magisk och tolv år äldre... jag tog fram mitt men tveka för man vet ju aldrig om de flippar för man är så pass mycket yngre, men han sa bara det spelar ingen roll. vi var kvar på stället, drack jack och bärs, rörde inte varandra och sa inte så mycket, bara stirrade... jag visste då att jag aldrig skulle kunna vara utan honom, någonsin. han sa att han aldrig hade träffat någon som mig. han ville bara vara med mig, sket i sina kompisar. sen gick vi och vi promenrade mot honom. jag tänkte, jag borde inte, men samtidigt kunde jag inte vara utan honom. släpade oss fram i snön, förbi kyrkan jag och L sov utanför för fem år sedan, vidare upp i hans port. fortfarande har vi inte rört vid varandra. kom in, drack jag och rökte örten. satte på outkast och bara såg varandra. han sa att jag gjorde honom galen. trots att jag hört det förut så var det ändå första gången jag trodde på det, för jag kände fan exakt likadant. efter ett djupt halsbloss lutade jag huvudet mot soffan och han kom efter och lade sig på mig.. hans själ vägde minst ett ton. sen gjorde vi allt det där, och det var så jävla bra. nästa morgon var jag kvar i typ sju timmar... hade sex, rökte. tog på varandra, berättade saker. han frågade om jag var tvungen att dra, och jag tänkte att kanske kan jag boka om biljetten, men sa bara ja tyvärr.. samtidigt låg jag där och visste att det här kommer jag aldrig kunna släppa. aldrig. på kvällen stack jag hem, så jävla kär. två timmar senare saknade jag honom så jävla mycket att.. ja de gjorde fan fysiskt ont. jag kunde inte vara ifrån honom. ville bara sätta mig på tåget och åka tillbaka, men tänkte att jag måste spela cool, kan inte vara så jävla manisk nu, andas... två dar efter hör han av sig och jag vet knappt var jag ska till vägen. båda ska träffa andra kompisar och vi bestämmer för att ses senare. timmarna går... till slut ringer han. jag berättar var jag är, han är utanför. går dit, ser att han står med en tjej. ser at det inte är en kompis. ser att de går hem. tillsammans.

 

gråter och gråter när jag korsar mariatorget med A. gråter och skriker och undrar varför. jag hade ju gett upp det här med känslor eftersom jag inte orkade med dem längre. jag hade ingen ork kvar. så kände jag nåt nu, och kämpade inte emot. lät det kännas. och fan vad det kändes. från första blicken till sista. att veta att han var med någon annan... det värsta är ändå att han ljög och jag gick på det, trots att jag sett det förut. fyfan kan inte skriva mer, klarar inte av nåt alls..

 Snart hem till den vita stormen

 

Jag vandrar runt på tå klockan halv sex på morgonen, värmer vattnet för snabbkaffet, ser ut på gatulyktorna som lyser varma färger. Ett nattlinne på tork, det fladdrar utan vind.

Snart hem ja. Jag saknar K. Två veckor är jag hemma, knappt. Tänker, två veckor med K. Jag saknar hur han tog på mig, hur han log mot mig, hur han såg på mig, hur han pratade med mig. Han ser igenom mig, liksom fräter sönder allt det som inte spelar någon roll. Jag skulle kunna berätta för honom om all dramatik här i P, om allt som varit så jävla jobbigt. Han skulle bara fråga "vem är det som har det jobbigt, S?".

 

Tystnaden drar ner mig på jorden.

 

I Kollektivet bryts en vänskap. De två levande, besvikna, ledsna, arga. Inget att göra åt. Ena söker den andra med öppen hand, men den andra har stängt sin dörr nu. Jag trodde inte detta, att även vänskap var som tändstickor. Svek, sorg och ilska. Och ändå inte så jävla farligt. En liasion dog, ännu en, bortkastad ut i den gråa stormen, borta med vinden. Drömmer om våren vi delade 2011 och alla nätter i lägenheten, den indiska maten och chokladflingorna. Alla killar vi hatade, vi älskade, ingen spelade roll, egentligen. På trottoaren vid korsningen grät vi alla tre, höll varandras händer, du stod kvar själv och berättade senare att du aldrig känt dig så ensam. Två tunga väskor, och hem. I ett annat land började en annan resa, Indien, New York och du kvar i P. Den inbakade flätan flätades upp och blev tre, tre smala som gick åt olika håll. Som flätan i mitten står jag här med rödögda ögon och frågar om ni inte kan ändra er, som när jag var tolv och första gången frågade mina föräldrar samma sak.

 

Allt är förändrat nu, inget som det var. Jag ligger under täcket med böckerna som förändrade mitt liv och Känner Ingenting. Det enda som framkallar känslor är när sojamjölken klumpat ihop sig i kaffet, de äckliga klumparna, jag häller ut kaffet och stirrar ut genom förnstret och väntar på den vita stormen.