till postverket

 Snart hem till den vita stormen

 

Jag vandrar runt på tå klockan halv sex på morgonen, värmer vattnet för snabbkaffet, ser ut på gatulyktorna som lyser varma färger. Ett nattlinne på tork, det fladdrar utan vind.

Snart hem ja. Jag saknar K. Två veckor är jag hemma, knappt. Tänker, två veckor med K. Jag saknar hur han tog på mig, hur han log mot mig, hur han såg på mig, hur han pratade med mig. Han ser igenom mig, liksom fräter sönder allt det som inte spelar någon roll. Jag skulle kunna berätta för honom om all dramatik här i P, om allt som varit så jävla jobbigt. Han skulle bara fråga "vem är det som har det jobbigt, S?".

 

Tystnaden drar ner mig på jorden.

 

I Kollektivet bryts en vänskap. De två levande, besvikna, ledsna, arga. Inget att göra åt. Ena söker den andra med öppen hand, men den andra har stängt sin dörr nu. Jag trodde inte detta, att även vänskap var som tändstickor. Svek, sorg och ilska. Och ändå inte så jävla farligt. En liasion dog, ännu en, bortkastad ut i den gråa stormen, borta med vinden. Drömmer om våren vi delade 2011 och alla nätter i lägenheten, den indiska maten och chokladflingorna. Alla killar vi hatade, vi älskade, ingen spelade roll, egentligen. På trottoaren vid korsningen grät vi alla tre, höll varandras händer, du stod kvar själv och berättade senare att du aldrig känt dig så ensam. Två tunga väskor, och hem. I ett annat land började en annan resa, Indien, New York och du kvar i P. Den inbakade flätan flätades upp och blev tre, tre smala som gick åt olika håll. Som flätan i mitten står jag här med rödögda ögon och frågar om ni inte kan ändra er, som när jag var tolv och första gången frågade mina föräldrar samma sak.

 

Allt är förändrat nu, inget som det var. Jag ligger under täcket med böckerna som förändrade mitt liv och Känner Ingenting. Det enda som framkallar känslor är när sojamjölken klumpat ihop sig i kaffet, de äckliga klumparna, jag häller ut kaffet och stirrar ut genom förnstret och väntar på den vita stormen.