till postverket

 

igår grät jag framför sex personer, kanske sju, jag känner en väldigt bra, jag känner förtroende till en annan, resten var främlingar. jag grät och kunde inte sluta, fick magkramp, alla var tysta förutom e som torkade bort snoret och tårarna från mitt röda ansikte, som sa att nu fan får det räcka, nu måste jag stå upp för mig själv, nu svarar jag på hans jävla sms och säger att han kan glömma mig. jag gråter och allt är tyst, jag skäms för att det var meningen att det skulle vara en lite sorglig fest, en avskedsfest, men inte för mig, trots det får jag all uppmärksamhet, jag gråter för jag är kär i någon som inte bryr sig ett dugg om mig. i förrgår kväll kände jag mig som en hora, jag dyker upp mitt i natten för din skull, och sen är det "trop tard" och jag sitter ensam på nattbussen hem, jag gråter inte på bussen, jag tänker "går jag av tre stationer efter hamnar jag vid floden, jag kan hoppa i där, det skulle inte uppröra nån, det skulle ta tid att hitta mig dessutom" struntar i det, går av på min station, går hemåt och blir tillfrågad tre gånger om jag säljer sex, jag bryr mig inte jag går hem. c'est moi le con, tänker jag hela vägen, säger det tyst för mig själv, är förbannad, förnedrad och besviken. jag har ett djupt handfat, det finns starka piller i skåpet, jag vet precis hur jag ska gå till väga om jag vill göra det, men jag gör det inte. i sängen, jag har lampan tänd utan att läsa, smsar du och säger att det inte längre är trop tard. jag hatar dig, jag svarar inte, jag sover. så sitter jag vid bordet, alla tittar på mig, men lilla gumman säger dem, och hon är ju bara nitton, alla förstår men de säger att jag måste avsluta det, on sait que c'est dur mais il faut que tu le fasse och jag säger nåt, försöker, gråter mera, vill inte svara, vill inte avsluta. så övertalar de mig, nu skickar du smset, be den jävla idioten att glömma dig, du är värd bättre. allt är så logiskt, jag hör, lyssnar inte, jag skickar smset men jag skickar det till mig själv. alla säger bra jobbat, nu kan han inte såra dig mer, jag mumlar mm, alla tror att jag skickat smset men det åkte bara från min utkorg till inkorg. jag har aldrig haft så här ont, jag har aldrig gråtit så här mycket över nån. jävla, jävla fransmän tänker jag, trodde du var annorlunda men sanningen är den att du är precis likadan och alla som röker på så där mycket blir idioter, jag tänker att jag inte vill ge dig en chans men jag är dum, destruktiv och nitton och hör du av dig igen så vet jag att jag kommer svara. så viktig är du för mig. "det går över", bullshit. det blir bara värre.

 

 

inte ens ett och ett halvt år sedan

(ja jag ville ta livet av mig)

och nu åker jag tillbaka dit. till staden

till honom

till dig

 

men nej,

jag är ej densamma.

nej men nej men

tack och hej