till postverket

är ej kapabel att leva detta liv

ironin i "may the 4th be with you" och när jag

varje femte maj

förlorar nån som kunde varit...

 

kunde. varit.

 

finns ingen force att bruka

 

utslagen.

 

tänker på dig här

och där

i sängen och

på soffan

och

överallt,

faktiskt.

 

du,

vil ha dig här nununu

DU: ska vi åka till barcelona?

JAG: bara vi?

DU: ja. vilka andra? s?

JAG: nej jag vet inte.. lova att det bara är vi som åker isåfall.

DU: klart jag lovar det.

JAG: tack

DU: vill du berätta något?
JAG: finns inget att berätta

 

satt på P's badrumsmatta inatt och dog av skratt

jag hade precis berättat kom nu ketchup så går vi-skämtet. han hade aldrig hört det förut

(...)

var såpass nära kendrick att vi nästan kunde röra varandras fingrar

en svettig liten lokal på boulevarden som jag och B hånglade på första gången. letade efter dina ögon i publiken. du fanns ingenstans

(...)

kl1 inatt ringde någon och du undrade om det var ngn kille. fick panik för det trodde jag med.

svarade och det var a&a som ringde för att höra hur jag mådde,

glömde svara, sa bara "tack"

jokerskämtet, skratt, are you drunk?, och ha så kul

(...)

när vi låg så sa jag tydligen nåt på svenska och du trodde jag sa "il fait froid" men egentligen sa jag "fyfan" och jag sa snälla jag dör av värme och du skickade bort svett från min mage och höll käft

(...)

ungen har lärt sig mitt namn. när jag gick halv sju imorse sa han att jag gärna fick komma tillbaka om en halvtimme. sprang till metron för visste knappt vem jag var, sprang förbi kyrkan, hororna, brödleveranserna, hoppade över spärren och satt på enda lediga platsen med ansiktet i händerna.

jag vet inte vad jag känner den här gången. vet inte alls.

(...)

suger på nyårslöften

jag vaknade med ett barns kropp över min. han ville leka tåg. (eller egentligen ville han leka med tågrälsen, som var en polis, och med fjärrkontrollen, som var en tjuv.)

 

jag jobbar heltid, för första gången på riktigt, det vill säga inget sommarjobb, extrajobb, osäkert jobb, då-och-då-jobb. ett jobb, där jag är anställd och arbetar sju timmar om dagen, fem dagar i veckan, vecka efter vecka. jag har redan tröttnat. varför ska man jobba? alltså VARFÖR ska man jobba? det måste ju vara livets största fråga i det västerländska samhället. min bästa vän på denna plats sjunger afrikanska sånger medan jag gör så kallade jumpers, hon sa idag att jag var jalouse à son cul men tyckte att min var pas mal, mais il faut mager un peu plus, ma belle.

 

ma belle.

 

efter lunchen, bion och middagen låg jag naken över dig och du frågade om jag var din meuf. ben dis donc, ça se passe vite sa jag. sen konstatera jag att detta var tredje gången vi sågs. "det känns som vi känt varandra för alltid". skrattade tyst för mig själv. (så var jag där igen,

igen,

igen.)

 

alltså borde jag analysera mig själv? och varför jag alltid, alltid träffar killar men aldrig vill vara tillsammans med någon av dem (utöver de som inte villle ha mig). jag orkar inte grävandet. men detta beroende av närhet och nyförälskelse och att få höra Alla Jävla Ord...

 

men jag tänker. det kanske inte är något dåligt? för mig alltså. jag mår ju bra. men utifrån så ser det ju konstigt ut. och visst blir jag sårad (läs alla andra inlägg), men jag kanske njuter och det också.

 

(konstigt)

(sårad)

(njuter)

 

 tuggar fem tuggummin. käkarna säger inte ens ifrån längre.

varje människa är en ensam kropp. jag glömmer det ibland. trots att du är på andra sidan atlanten, i de branta backarna, på din balkong, i ditt vardagsrum, på dina gator, i famnen på din älskade. jag säger det för att påminna om kärleken. den ständiga. du finns i själen, i armbandet, på bilderna, de stickade sockorna, de hjärtskärande låtarna. minnen av en dåtid, känslan av en nutid, förväntningar på en framtid. blundar och ser dig tjuvröka black devils i skogen bakom skolan. skrattet och tårarna. promenader bland asfalt och granar. i snön, på våra lätta ryggar, ser på stjärnorna, under tystnad. drömmarna. de Krossade Drömmarna, som du åt, på basketlägret.

 

och jag romantiserar inte ens nu.

 

det är det starka som gör ont. sånt som inte kan försvinna. det är därför det svider.

 

oändlig kärlek. vi delar fortfarande stjärnhimmel

 

i fönstret, jag hör byggarbetarna skämtsamt skrika "ta gueule!" åt varandra, de skrattar, skämtar, visslar på tjejer som går förbi. röker cigaretter utanför tabacen och dricker kaffe ur vita plastmuggar, pratar om vädret, om sina familjer, om sina hemland. om väsen. jag öppnar fönstret och tänder en cigarett, tänker att jag måste börja andas, jag måste andas. läser marx och hegel, anyuru, nina björk, barthes. försöker förstå. vad är tid? det slår mig varje morgon, varje gång jag vaknar och faller ur en dröm att Allt Är Nytt. jag kan ibland bli så rädd för att vara människa, att allt bara är begrepp och ord vi själva hittat på, att inget har någon mening, inget betyder egentligen någonting. jag blundar och känner efter, letar efter känslor, stänger av, jag kan inte lita på det jag tror är kärlek, ilska, hat, sorg, lycka. skulle jag känna allt det här om orden Kärlek, Ilska, Hat, Sorg, Lycka inte fanns? jag släcker cigaretten, ser ut över gatan och byggarbetarna, de ser mig och vinkar, skrattar och säger något jag inte förstår. de skrattar, de bryr sig inte om skratt bara är ett påhittat ord byggt på bokstäver någon en gång i tiden skapade med sina egna händer, de bara gör det, de skrattar. jag viskar ut en mening i vinden, som om jag förväntar mig ett svar, jag hör ingenting. the roots hörs hos någon granne, jag blundar och ser såklart dig, du, en av alla andra.

 

ibland tror jag att det brinner i mina leder, mina muskler, mitt blod. jag ligger naken i sängen och försöker blåsa bort smärtan. när jag inser att det är du som tagit dig in i mig lyckas jag till slut somna. vaknar från en mardröm och kliar sönder benen, svett längs ryggraden. ber ännu en bön. ber ännu en bön.

året tar slut och det hade inte kunnat vara värre... jag var Hemma på semester i knappt två veckor och blev blixtförälskad i en främling. ja jag vet hur det låter och jag vet att jag är manisk men det här var mannen i mitt. jag såg honom, vände mig om till J och sa "där är han jag ska gifta mig med". efter att ha legat med varandra med ögonen i kanske två timmar kom han äntligen fram och ja.. herregud. hur ska jag förklara honom; manlig, snygg men utan att vara medveten om det, perfekt stil, lång, så snygg kropp, en buddhas ögon och ett barns leende. han höll hårt i mina armar bakifrån och sa "förlåt men jag kan inte sluta stirra. du är helt otrolig". jag log men spela svår och gick tllbaka till mina vänner, dog inombords... sen gick vi förbi varandra igen, den här gången sa han att han inte kan få nog av mig. "kom då" sa jag, och han kom. vi bara stirrade på varandra, fick inte fram några ord. "vem är du" lyckades han få ur sig och jag skratta och tänkte på denna sjuka fråga. jag sa att jag undrade detsamma och han drog fram sitt pass. han va magisk och tolv år äldre... jag tog fram mitt men tveka för man vet ju aldrig om de flippar för man är så pass mycket yngre, men han sa bara det spelar ingen roll. vi var kvar på stället, drack jack och bärs, rörde inte varandra och sa inte så mycket, bara stirrade... jag visste då att jag aldrig skulle kunna vara utan honom, någonsin. han sa att han aldrig hade träffat någon som mig. han ville bara vara med mig, sket i sina kompisar. sen gick vi och vi promenrade mot honom. jag tänkte, jag borde inte, men samtidigt kunde jag inte vara utan honom. släpade oss fram i snön, förbi kyrkan jag och L sov utanför för fem år sedan, vidare upp i hans port. fortfarande har vi inte rört vid varandra. kom in, drack jag och rökte örten. satte på outkast och bara såg varandra. han sa att jag gjorde honom galen. trots att jag hört det förut så var det ändå första gången jag trodde på det, för jag kände fan exakt likadant. efter ett djupt halsbloss lutade jag huvudet mot soffan och han kom efter och lade sig på mig.. hans själ vägde minst ett ton. sen gjorde vi allt det där, och det var så jävla bra. nästa morgon var jag kvar i typ sju timmar... hade sex, rökte. tog på varandra, berättade saker. han frågade om jag var tvungen att dra, och jag tänkte att kanske kan jag boka om biljetten, men sa bara ja tyvärr.. samtidigt låg jag där och visste att det här kommer jag aldrig kunna släppa. aldrig. på kvällen stack jag hem, så jävla kär. två timmar senare saknade jag honom så jävla mycket att.. ja de gjorde fan fysiskt ont. jag kunde inte vara ifrån honom. ville bara sätta mig på tåget och åka tillbaka, men tänkte att jag måste spela cool, kan inte vara så jävla manisk nu, andas... två dar efter hör han av sig och jag vet knappt var jag ska till vägen. båda ska träffa andra kompisar och vi bestämmer för att ses senare. timmarna går... till slut ringer han. jag berättar var jag är, han är utanför. går dit, ser att han står med en tjej. ser at det inte är en kompis. ser att de går hem. tillsammans.

 

gråter och gråter när jag korsar mariatorget med A. gråter och skriker och undrar varför. jag hade ju gett upp det här med känslor eftersom jag inte orkade med dem längre. jag hade ingen ork kvar. så kände jag nåt nu, och kämpade inte emot. lät det kännas. och fan vad det kändes. från första blicken till sista. att veta att han var med någon annan... det värsta är ändå att han ljög och jag gick på det, trots att jag sett det förut. fyfan kan inte skriva mer, klarar inte av nåt alls..

 Snart hem till den vita stormen

 

Jag vandrar runt på tå klockan halv sex på morgonen, värmer vattnet för snabbkaffet, ser ut på gatulyktorna som lyser varma färger. Ett nattlinne på tork, det fladdrar utan vind.

Snart hem ja. Jag saknar K. Två veckor är jag hemma, knappt. Tänker, två veckor med K. Jag saknar hur han tog på mig, hur han log mot mig, hur han såg på mig, hur han pratade med mig. Han ser igenom mig, liksom fräter sönder allt det som inte spelar någon roll. Jag skulle kunna berätta för honom om all dramatik här i P, om allt som varit så jävla jobbigt. Han skulle bara fråga "vem är det som har det jobbigt, S?".

 

Tystnaden drar ner mig på jorden.

 

I Kollektivet bryts en vänskap. De två levande, besvikna, ledsna, arga. Inget att göra åt. Ena söker den andra med öppen hand, men den andra har stängt sin dörr nu. Jag trodde inte detta, att även vänskap var som tändstickor. Svek, sorg och ilska. Och ändå inte så jävla farligt. En liasion dog, ännu en, bortkastad ut i den gråa stormen, borta med vinden. Drömmer om våren vi delade 2011 och alla nätter i lägenheten, den indiska maten och chokladflingorna. Alla killar vi hatade, vi älskade, ingen spelade roll, egentligen. På trottoaren vid korsningen grät vi alla tre, höll varandras händer, du stod kvar själv och berättade senare att du aldrig känt dig så ensam. Två tunga väskor, och hem. I ett annat land började en annan resa, Indien, New York och du kvar i P. Den inbakade flätan flätades upp och blev tre, tre smala som gick åt olika håll. Som flätan i mitten står jag här med rödögda ögon och frågar om ni inte kan ändra er, som när jag var tolv och första gången frågade mina föräldrar samma sak.

 

Allt är förändrat nu, inget som det var. Jag ligger under täcket med böckerna som förändrade mitt liv och Känner Ingenting. Det enda som framkallar känslor är när sojamjölken klumpat ihop sig i kaffet, de äckliga klumparna, jag häller ut kaffet och stirrar ut genom förnstret och väntar på den vita stormen.