till postverket

men det är ju JAG

en full själ
ledsen, men inte uppgiven
fotar från flygplanet och
somnar till det där svenska
hiphop-kollektivet som
egentligen inte är så bra
och sedan vaknar av en
KRASCHLANDNING!!!!
som visade sig vara en vanlig
landning men hur kunde hon
veta, där hon satt och lyssnade
på halvbra förortspoesi
till hemmagjorde beats

 

hur kunde hon veta
nånting alls

på andra platser;
tack ändå
för att du fick mig att förstå

vi klarar nog ändå inte av verkligheten, du och jag

marilyn monroe av eve arnold

LIVET knackade inte på, det bröt sig in
oväntat besök, inte fan bjuder jag på kaffe

under mitt täcke ser jag klart serie efter serie
skickar in den sämsta ansökan jag någonsin gjort, någonsin kunnat göra

jag känner skam,
fast jag inte borde

det är du som ska skämmas
as

det är slut med x


återkommer när hjärtat tinat upp

då
en gång för länge sedan
en ung flicka sjöng om kärleken
hon var naiv
ibland helt i det blå
och vissa sånger var omöjliga att förstå
hon sökte sanningen
och det fanns dagar då hon var nära den
då hon visste att hon var född
till att skriva sånger

det fanns en blekt blondin
och åkte fort som fan i en limousine
långt bort högt upp bland molnen tog vägen slut
men hon var glad att kliva av för hon var åksjuk
den längsta vandringen
är den som leder hem igen
jag vet
för jag har gått den vägen många gånger

och medan jag står här
och medan jag står här och väntar
på att hon ska komma tillbaks
jag sjunger något gammalt
jag härmar någon annan
och längtar
att hon ska komma tillbaks

hon
är ansvarslöst fri
jag är tryggheten hon vilar i
det är en oberäknelig älvas dans
jag vet aldrig var hon för mig någonstans
om hon ger sig av
bara denna fyrkantiga människa kvar
jag kan aldrig skriva några sånger

ordlös just nu

jag köpte precis biljetter. till barcelona.
flyger måndag,
tillsammans med x

jag vet inte vad vi håller på med
vet inte vet inte vet inte

vet inte ett jävla skit, jävla skit

satt en timme vid fel grav

lättare så

i need somebody that will ride for me, i need somebody
i need somebody that will die for me, i need somebody

jag

går
i
kras

det flätade håret

från året

med dig

fjärilen på mitt knä

du tar i trä

jag ber dig

jag har tagit vänster
och höger

gått upp

gått ner

jag vill se mer

fler

knackar,
klampar in
utan lov
då,
i min dröm

jag log

enda gången

den röda ballongen
en film som aldrig sågs

av oss två

spärrvakter
nattkatter
de sprang men

vi var alltid först
av törst
vi sprang

av törst

från berget
de skrek

men gud vet

att vi skrek högre
högst på berget

höga på skit
vi köpt i random ort
fort
sprang vi ner

du sa
nu ses vi aldrig mer

och

jag

sa

jag ser du ler

ljug inte mer
ta min hand och visa mig havet

sen dimma

en hinna
av minnen

ett
två
tre

ta mig om du kan

en nattbuss jag knappt hann

tolv missade samtal och
tårar som rinner
svart kladd på mina kinder
snor på mina skor
dripp

dropp

dina sista ord:

sagor slutar aldrig vackert

jo,
jag bor hos min mamma
(igen)
mamma var inte hemma.
jag slutade äta, duscha, sova.
blev övertalad över telefon, betalade en dyr tågbiljett för mina sista pengar, åkte dit jag är nu.
hon har ingen aning varför jag är så här, orkar inte förklara, säger att jag är trött av omställningen, hon köper det.
för några år sedan hade jag inte ramlat ihop såhär, jag hade exploderat, blivit förbannad, kommit över det genom en annan.
vad händer?
det finns inget att säga.
inget att göra.
jag blundar, håller andan och försöker äta maten
utan att kräkas




(om jag bara hade haft pengar
jag har ingenting
ingenting ingenting ingenting ingenting ingenting)

vad ska man göra för att tänka mindre på honom?
jag frågar mig själv det varje morgon

i mina naiva försök till att fokusera på något annat, något viktigare, hamnar jag oftast framför tvn, jag ser aldrig på tv annars, jag har inte ens en tv men nu bor jag någon annanstans och där finns det tv. jag ser nyhetsprogram efter nyhetsprogram, svt, tv4, CNN, BBC och det är vackra nyheter idag, det handlar om att aung san suu kyi har fått sin plats i parlamentet och, något väldigt viktigt i ett land som burma, blivit erkänd vinnare av regimen, regimen som satte henne i husarrest, låste in henne så befolkningen skulle glömma bort hennes existens. ingen, inte en enda människa glömde bort henne, hon som vågade kämpa, säga ifrån och tro på förändring. läs artikeln om aung san suu kyi i senaste dn världen och se burma vj från 2008

jag drömmer om att åka dit. snart. jag tittar på resor, det handlar om pengar jag inte har, jag drömmer vidare.

annat jag gör: lagar mat i hysteriska mängder, ost och bönsallader, linssoppor, bröd, röror, rotfrukter i ugn. man kan tro att jag förbered för en fest, jag ska inte ha fest, jag har bara inget annat för mig, och dessutom tillåtelse att "göra vad jag vill" med kylskåpets innehåll.

jag läser tidningar jag hittar, veckotidningar några veckor gamla, tänker å så bra, jag kan läsa igen det jag missat från tiden jag var i en annan världsdel, slår upp tidningen och läser om fungerande juicedieter, nya sexställningar, mirakulösa cellulitkrämer, nån mysig film med sarah jessica parker. ingenting förändras, slår igen tidningen, tillbaka till tvn. där vinkar aung san suu kyi, ler moderligt. hennes ögon är varma. bilden byts till en gravid meteorolog, 33 grader i abu dhabi, 3 grader i stockholm. stänger av, tar en varm dusch, tar världens snabbaste cigg i kylan

våra låtar. x sa alltid, det här är vi babe, när vi lyssnade på någon smörig låt med typ marvin gaye
(alltså. jag vet)
försöker att inte lyssna
men han gjorde en lista i min ipod,
(när vi var i olika rum)
det gör det svårt att slita sig
(jag har inte tagit bort den)
och sen får jag ont i hjärtat
(sån jävla muskelvärk)
och gråter offentligt
(vem fan gråter till biggie. in public, dessutom)

det räcker nu,
nu. nog.
jag stänger av, andas, blundar

har ont idag, mer än vanligt

x och jag skulle prata i förrgår, bestämde tid. han dök aldrig upp. loggade till slut ut, lade mig, sov länge.
sen, nästa dag, är han inne på chatten. jag skriver.
han svarar inte. han loggar ut strax efter.
nu, precis just nu, är han inne igen. jag väntar på att han ska skriva. förut var han alltid först, skrev samma sekund jag loggade in, bad mig gå in på skype så vi kunde prata. varje gång.
han glider ur mina händer, jag vet inte vad jag gjort för fel, jag får magsår.

(när jag var i en annan värdsdel och du över skype säger att du saknar mig så himla mycket och behöver mig. du behövde mig. du sa "babe, jag är så glad att vi hittade varandra. jag gillar dig så mycket. vill va med dig. kan knappt vänta tills du kommer hem". så kom jag hem. var det paradiseffekten?)

damn girl. gonna make lots of em jelous